En hälsning från Lee Saville om vardagen i Rumänien

Jag tror att detta är den märkligaste situationen som jag någonsin har upplevt. Så mycket osäkerhet, men jag vet att Jesus inte har tagits på sängen av COVID19 och att hans planer är perfekta.

Människorna i samhället är en verklig uppmuntran för mig. Under denna tid medan människor med byggnadskompetens inte ha kunnat få dagarbete, har de samlats runt de allra fattigaste och erbjöd sin tid att hjälpa till att reparera deras hem.

Min största glädje den här veckan var att de bjöd in mig att gå med dem i arbetet. Det är en underbar sak att sitta med alla som har medkänsla för andra, men det är verkligen speciellt när de mycket, mycket, mycket …. fattiga hjälper sina grannar med det lilla de har.

Under flera dagar har vi helt tagit bort och byggt om ett tak på ett litet hem. En granne gav takpannor, en annan granne gav en balk och människor arbetade från morgone till kväll och avslutade arbetet tillsammans.

Dessa saker får mitt hjärta att sjunga:) Jag tog några bilder och bad folk om tillstånd att skicka dem till er – så här är de. (Mannen till höger är husägaren.)

I fredags 14 maj gick Rumänien från undantagstillstånd till beredskap, även om det för närvarande finns många saker som inte är tydliga med vad detta egentligen innebär. Vi vet att vi nu kan flytta runt inom varje ort, utan all den komplicerade dokumentation som vi var tvungna att bära tidigare. Detta gör det naturligtvis mycket lättare för människor, som är analfabeter och förhoppningsvis kommer det att minska förekomsten av böter. Det innebär också att människor kan börja söka arbete. Den stora frågan nu blir om de kan hitta arbete.

Programmet med livsmedelsförsörjningen fungerar riktigt bra. Som jag nämnde förra gången, distribuerade vi Carrefour-kort och folk var otroligt tacksamma för den första krediten på. Vi har nu fyllt på korten igen och sedan meddelat till alla att nya pengar finns på kortet. Det var verkligen effektivt och kommunikationssystemet verkar fungera 🙂 Igår var jag så ledsen att inte ha min kamera eller telefon med mig. En häst och vagn full av leende människor från samhället drog upp på parkeringen av den lokala Carrefour.

Jag är fortfarande orolig för att vi kommer att ha för få medarbetare (främst utländska volontärer) i Networks när hösten närmar sig. Jag tror att människor är rädda för att resa särskilt till områden som ses som hög risk (inget vatten och tätbefolkat]. Tag med detta i era förböner. Utan medarbetarna kommer det att finnas begränsade insatser som vi faktiskt kan göra. Jag vet att Jesus vet detta och att han älskar dessa ”barn” mycket mer än jag någonsin kunde:)

Mycket kärlek

Lee