Matildas rapport från Rumänien

Har du varit med om något som tagit tag i dig? Något som berört dig på djupet det senaste? Något som du skulle önska fick stanna kvar i din tanke och känsla, och påverka livet?

Under några dagar i början av oktober fick jag förmånen att följa med till Rumänien. Vi var ett gäng i olika åldrar, några som varit i Rumänien tidigare och några som åkte dit för första gången, däribland jag själv. Under tre effektiva dagar fick vi ta del av berättelsen hur allt började för ungefär tjugo år sedan, vi fick se och förstå hur Gud varit med i vart och ett av stegen som tagits.

Under resan fick vi möta Lee Saville; mannen med ett av den här världens största hjärtan, ledaren med erfarenheter utöver det vanliga och människokännaren som lyfter människans värdighet otroligt högt.

Under dagarna åkte vi till några av de områden som har störst misär i de närliggande städerna. Vi fick se människors stolthet för det lilla de har, vi fick möta människor som börjar se hopp i sin verklighet, vi fick se fabriken där människor får ett arbete och ett sammanhang. Vi fick se barn glädjas över möjligheten att gå i skolan, vi fick smittas av volontärers engagemang och längtan att skapa bättre förutsättningar för dessa skolbarn.

Så kom vi hem, jag var tillbaka på kontoret och upplevde att det mesta snabbt blev som vanligt. Men plötsligt såg jag den övergivna barnskon i den kalla och blöta leran, det kändes som att den där lille pojkens blick åter mötte min. Jag har sett olika typer av misär förut, både nära och långt bort, men varje barns ögon är fyllda med något nytt.

Resan till Rumänien satte spår i mitt liv, spår som kommer ta tid att bearbeta för att låta det landa och påverka livet som vi önskar. Att se människors leenden och stolthet över det de har mitt i all otrolig misär, ger perspektiv på mitt eget liv. Att se barnens barfota fötter i en lerig och kall jord när regnet öser ner, smärtar. Att se möjligheter skapas i det som annars skulle kunna verka hopplöst, är inspirerande. Att se glädjen i våra snickargubbars ögon när de förändrat förutsättningarna för familjer inför vintern, är rörande. Att höra ord som ”för att hjälpa människor behöver vi kombinera vår glasögonlins med just de människornas lins”, ger vishet. Att i praktiken förstå och se skillnaden av ”Doing love to people” och ”Loving People”, är starkt. Att höra exempel om människor faktiska möjlighet till ett bättre liv, skapar hopp. Att se och höra våra fantastiska entreprenörer som i alla lägen har idéer och tankar på projekten som kan genomföras, skapar engagemang. Att höra Lees enkla och stora tro på Guds hand i allt som händer ger dimensioner till min egen Guds tro. Att se och förstå Lees uthållighet, skapar motivation. Att se Lees transparanta ledarskap ger uppmuntran och utmaning i mitt eget ledarskap. Att fundera på hur våra ungdomar skulle kunna få en smak och ta del av detta genuina arbete som Lee och många med honom utför, är en utmaning.

Bara Gud förmår se, täcka, nå och ha omsorg om allt som är. Det stora är att vi får vara hans händer och fötter här på jorden, vi får vara ordets görare och inte bara dess hörare. Vi får sträcka ut våra händer med det vi har för att ge till någon annan. Som församling är vi just nu med och bidrar till förändring. Vi får vara en del av att skapa förutsättningar för ungdomar att bryta familjers mönster av fattigdom genom att utbilda sig och få ett arbete.  Vi får vara med och stötta människor som på plats kan skapa hopp för människor som kanske har tappat tron på livet. Det lilla du och jag kan göra, kan tyckas litet, men med Guds kraft och människors vishet på plats vet bara Gud vad som kan ske.

Var med och be för projektgruppen, stiftelsen, Lee och människor på plats – be om vishet och mod inför framtiden! Be för människor där nöden är stor och hoppet behöver bli större!

Matilda Sundström, ungdomssocionom